singel, kräsen och kristen

Livet fortsätter gå vidare imorgon 60 dagar utan alkoholen, firas med far och syster med flickvän. Tummen ur for till göteborg för kläd och smyckeshandel, hittade äntligen ett kors som såg vettigt ut och som tydligen kan sammankopplas både med att säga emot auktoriteter och homosexualitet (in your face katolska kyrkan) samt santa muerte, vilket är intressant. Att korset i sig är fint är ännu bättre. Singel livet rullar på, har varit singel ett bra tag och det verkar inte ändras alls. Men jag börjar vänja mig och känna mig trygg i det, trygg i mig själv, trygg i vem jag och trygg i vad jag tror på. Frestelser har funnits helt klart men ingen verkar vilja ha mig till något annat än leksak. Jobbet flyter på rätt bra, vart helt utmattad och slut hela veckan men ja, fin flicka som är kollega med. rolig är hon med och på flera sätt intressant men inget jag kommer bry mig om att jaga. Skratten och humorn uppväger allt barnsligt drama som pågår. Jag har en enda vän som muntrar upp mig, tack för alla flum konversationer M.. Det uppskattas :3

Självhat och erkännandet av svaghet

"Now I've seen the light, my soul laid bare" bara det citatet sätter ord på vad jag känner och pysslar med. Jag erkänner för första gången helt öppet min ångest som håller mig vaken på nätterna, som försöker gräva sig ut ur mitt bröst. Mina läppar törstar efter alkohol, mitt sinne kräver förlösning och mina armar hungrar efter knivar som lämnar blod och ärr efter sig. Jag gråter av ensamhet och cynisism, jag klarar inte av att släppa folk nära mig. Jag klarar inte av att försöka umgås med kollegor efter jobbet. Fångad av människor som saknar ambitioner, som saknar viljan att ha något mer än vad de kan köpa. folk som saknar moral att följa sina löften och att inte svika de högre ideal som en gång i tiden sågs som viktiga. Jag vill vara som dem men jag kan inte svika mig själv, för varje försök så skär ångesten djupare och djupare medans jag försöker att inte gråta. Jag kan inte släppa in någon som jag inte finner perfekt i mitt liv.. aldrig någonsin igen...

"Whatsoever a man soweth, that shall he also reap."

hemliga pluspoäng om någon faktiskt listar ut varifrån titeln faktiskt kommer ifrån. Har varit singel nu i längre tid än vad jag någonsin varit tidigare och även om det känns så är det ändå som att jag faktiskt börjar hitta hem igen. Samtidigt så känns ensamheten konstig, jag har aldrig varit en sådan människa som överlever längre perioder ensam så det kanske är en nyttig erfarenhet. Har inte druckit en droppe alkhol på 39 dagar nu. Känns bra men jag är fortfarande nervös för hur framtiden kommer visa sig vara. Jag har första gången insett hur pass snabbt min hjärna går in på att vara deppig när inget finns för att dölja mina tankar eller vem jag egentligen är. Nyttiga lärdomar om inte annat. Det finns så mycket jag ångrar i mitt liv. Så många chanser jag inte tagit, hur pass ointresserad jag har varit av att verkligen leva utan varit nöjd att leva i en sorts meningslöshet där bara att finnas till räckte...Jag vet inte, kanske är allt detta ett tecken på att jag faktiskt måste städa upp helt i min garderob innan jag kan våga älska igen så att jag inte behöver hitta en ny mask när det är slut. Kanske, kanske inte. Jag vet inte, inte ens min vilja att få barn någon dag är orublig. Vid sådana här tillfällen så uppskattar jag mer än någonsin att ha gud vid min sida. "Even when I walk through the darkest valley, I will not be afraid, for you are close beside me. Your rod and your staff protect and comfort me."

Les Miserables

SPOILER VARNING: KAN DU INTE NÅGOT OM STORYN I LES MISERABLES SÅ SE NÅGON UPPSÄTTNING ELLER FILMEN INNAN DU FORTSÄTTER LÄSA. Något som jag personligen märker direkt i filmen är att de finns en kamp mellan två olika former av kristendom. Dels den version som Jean Valjean får lära sig av Biskopen() vilket får honom att gå från en brottsling som hatade världen till att kämpa för att förbättra folks liv. Vilket framför allt märks av att han väljer att ta hand om Fantine's barn men även att han är ärlig trots att det kan kosta honom hans liv () Och sedan finns det även den den kristendom som representeras av Javert där plikten går före allt ( från 1:04) och där vänlighet av en brottsling leder till att han inte kan längre kan leva () För mig så finns det en uppenbar koppling till att den kristendom som Valjean representerar är den Lutherska läran där det inte behövs en cetral auktoritet som kan ge frälsning utan allt som behövs är att man följer Jesus exempel och följer de tre budorden så kan man finna frälsning. Detta illustreras i den givmilda attityden som finns runt Biskopen (som ger Valjean inte bara silvret som Valjean har stulit utan även ännu mer och ber honom att använda silvret för att bli en ärlig man.) men även på den givmildhet som Valjean uppvisar mot andra bl.a. genom att han inte dödar Javert trots att han då hade fått hämd för sitt straff och att han då kunde få leva ett lungt liv. Vilket illustreras ännu mer i samhället som vi har nu där ärlighet inte alls ses som något positivt utan man uppmanas att ljuga. Medans den kristendom som Javert represenenterar kräver en sträng auktoritet (dvs. påven) och frälsning kan bara fås genom kyrkan och där auktoritet ses som det viktigaste. T.om. viktigare än människovärdet, vilket illustreras av Javerts jakt på Valjean genom alla år.

Kärleken och ödmjukhet inför gud

"Kärlekens andetag värmer mig från utsidan och inåt. Ömheten visar vad mitt sinne är. Ödmjukheten och glädjen ger mig insikt i psykets dunklaste vrår." Med denna text inleds min presentation på helgon.se. Förra året var det jobbigaste året men ändå det året som var mest givande på många sätt. Jag tänker inte direkt avslöja alla turer som har pågått, tillräckligt många vet redan om vad som hände fram tills sen sommaren 2012. Jag kastades i mångt och mycket mellan hopp och förtvivlan flera gånger under året men lyckades till slut hitta någon form av fast punkt. Mycket tack vare Elinor som är den första partnern som jag kan till 100% verkligen visa även mina mörkaste sidor och som fick mig att inse att det viktigaste i livet är kärleken, dels till min flickvän men även till gud då jag knappast hade klarat mig genom året utan någon form av gudomligt ingripande. Med den förståelsen så började jag studera bibeln och fann framför allt nya testamentet givande genom att faktiskt börja se vad som fanns bakom de ord som uttrycktes och de läror som faktiskt presenteras ifall man väljer att våga överge sina gamla uppfattningar om att bibeln är skriven på ett sätt som styr tankarna åt ett väldigt fundamentalistiskt sätt. Hur kan det kopplas ihop med det citatet som jag inleder med? Förståelsen och att man låter hela sitt väsen fyller upp det svarta hål som det moderna mekaniska samhället lämnar inom oss. Ödmjukheten visar vem man egentligen är när man vågar överge tron att det inte finns något över sig och att man är boss över sitt liv. Att kunna vara ödmjuk och faktiskt våga visa glädje utåt visar även på vilka mina värsta demoner är och hur jag kan övervinna dem.

Kärleken och den esoteriska strävan

Jag ber på förhand om ursäkt för rörigheten i inlägget, jag skriver det i hyfsat rasande tempo under sjukdom. Jag representerar bara mina egna tankar och känslor, vill folk kritisera så är det välkommet. Blogspot gör en sörja av texten för tillfället vilket gör det till en wall-of-text I dagens samhälle så agerar människan som en själlös maskin. Man förväntas vara intresserad av hur det går för div. fotbollslag, man ska som man vilja ha analsex med sin kvinnliga partner. Man ska inte ifrågasätta ordningen utan följa den utan minsta tvekan. Rösterna ska skallra: Droger är fel men kaffe är bra. Rökning är fel men att supa skallen av sig på midsommar är bra. Inte för att det är fel att ta sig en öl då och då men det finns ett väldigt hyckleri och måsten framför allt inom kärlekslivet. Som kille så ska man ligga med många partners (kvinnliga ofc.) annars är man inte man men nåde den kvinna som gör detsamma, hon är en hora och ska stötas ut. Kvinnan ska dock alltid vara villig att ta den i tvåan medan mannen inte ska ha något alls där. Hur ska då ockultisten/esoteriken mitt i denna sörja hantera sitt liv och undvika att fastna i fällorna som dagens samhälle erbjuder? Enkelt men ändå häpnandsväckande svårt är svaret. Till skillnad från massan så måste esoterikern träna upp sig i att följa sitt hjärtas väg (det som brukar kallas den esoteriska Viljan och bör särskiljas från den mundana viljan, för att särskilja dessa ord så kommer jag hädanefter i texten referera till den esoteriska viljan med stort V och den exoteriska med litet v) Viljan i sig är större och befinner sig bortom viljan på det sättet att det den söker är det som vi har programmerats att välja bort dvs. det som ligger bortom samhällets normer. En del i detta är att överge de typiska normerna för hur ett förhållande ska vara och helt inrikta sig på vad som känns bäst för en själv. Esoterikern måste helt överge allt tal om hetro-/bi-/as-sexuell och leta efter kärleken (eller låta kärleken dyka upp) i vilken form den vill. Detta leder också till att man bör ignorera allt prat om vilken relationstyp som är bäst för människor och således för sig själv avskaffa monogam/polygam tänket tills man verkligen kan känna att en viss form av kärlek är det bästa. Först då är man redo att bege sig ut på den alkemiska resan