Självhat och erkännandet av svaghet

"Now I've seen the light, my soul laid bare" bara det citatet sätter ord på vad jag känner och pysslar med. Jag erkänner för första gången helt öppet min ångest som håller mig vaken på nätterna, som försöker gräva sig ut ur mitt bröst. Mina läppar törstar efter alkohol, mitt sinne kräver förlösning och mina armar hungrar efter knivar som lämnar blod och ärr efter sig. Jag gråter av ensamhet och cynisism, jag klarar inte av att släppa folk nära mig. Jag klarar inte av att försöka umgås med kollegor efter jobbet. Fångad av människor som saknar ambitioner, som saknar viljan att ha något mer än vad de kan köpa. folk som saknar moral att följa sina löften och att inte svika de högre ideal som en gång i tiden sågs som viktiga. Jag vill vara som dem men jag kan inte svika mig själv, för varje försök så skär ångesten djupare och djupare medans jag försöker att inte gråta. Jag kan inte släppa in någon som jag inte finner perfekt i mitt liv.. aldrig någonsin igen...