singel, kräsen och kristen

Livet fortsätter gå vidare imorgon 60 dagar utan alkoholen, firas med far och syster med flickvän. Tummen ur for till göteborg för kläd och smyckeshandel, hittade äntligen ett kors som såg vettigt ut och som tydligen kan sammankopplas både med att säga emot auktoriteter och homosexualitet (in your face katolska kyrkan) samt santa muerte, vilket är intressant. Att korset i sig är fint är ännu bättre. Singel livet rullar på, har varit singel ett bra tag och det verkar inte ändras alls. Men jag börjar vänja mig och känna mig trygg i det, trygg i mig själv, trygg i vem jag och trygg i vad jag tror på. Frestelser har funnits helt klart men ingen verkar vilja ha mig till något annat än leksak. Jobbet flyter på rätt bra, vart helt utmattad och slut hela veckan men ja, fin flicka som är kollega med. rolig är hon med och på flera sätt intressant men inget jag kommer bry mig om att jaga. Skratten och humorn uppväger allt barnsligt drama som pågår. Jag har en enda vän som muntrar upp mig, tack för alla flum konversationer M.. Det uppskattas :3

Självhat och erkännandet av svaghet

"Now I've seen the light, my soul laid bare" bara det citatet sätter ord på vad jag känner och pysslar med. Jag erkänner för första gången helt öppet min ångest som håller mig vaken på nätterna, som försöker gräva sig ut ur mitt bröst. Mina läppar törstar efter alkohol, mitt sinne kräver förlösning och mina armar hungrar efter knivar som lämnar blod och ärr efter sig. Jag gråter av ensamhet och cynisism, jag klarar inte av att släppa folk nära mig. Jag klarar inte av att försöka umgås med kollegor efter jobbet. Fångad av människor som saknar ambitioner, som saknar viljan att ha något mer än vad de kan köpa. folk som saknar moral att följa sina löften och att inte svika de högre ideal som en gång i tiden sågs som viktiga. Jag vill vara som dem men jag kan inte svika mig själv, för varje försök så skär ångesten djupare och djupare medans jag försöker att inte gråta. Jag kan inte släppa in någon som jag inte finner perfekt i mitt liv.. aldrig någonsin igen...

"Whatsoever a man soweth, that shall he also reap."

hemliga pluspoäng om någon faktiskt listar ut varifrån titeln faktiskt kommer ifrån. Har varit singel nu i längre tid än vad jag någonsin varit tidigare och även om det känns så är det ändå som att jag faktiskt börjar hitta hem igen. Samtidigt så känns ensamheten konstig, jag har aldrig varit en sådan människa som överlever längre perioder ensam så det kanske är en nyttig erfarenhet. Har inte druckit en droppe alkhol på 39 dagar nu. Känns bra men jag är fortfarande nervös för hur framtiden kommer visa sig vara. Jag har första gången insett hur pass snabbt min hjärna går in på att vara deppig när inget finns för att dölja mina tankar eller vem jag egentligen är. Nyttiga lärdomar om inte annat. Det finns så mycket jag ångrar i mitt liv. Så många chanser jag inte tagit, hur pass ointresserad jag har varit av att verkligen leva utan varit nöjd att leva i en sorts meningslöshet där bara att finnas till räckte...Jag vet inte, kanske är allt detta ett tecken på att jag faktiskt måste städa upp helt i min garderob innan jag kan våga älska igen så att jag inte behöver hitta en ny mask när det är slut. Kanske, kanske inte. Jag vet inte, inte ens min vilja att få barn någon dag är orublig. Vid sådana här tillfällen så uppskattar jag mer än någonsin att ha gud vid min sida. "Even when I walk through the darkest valley, I will not be afraid, for you are close beside me. Your rod and your staff protect and comfort me."

Les Miserables

SPOILER VARNING: KAN DU INTE NÅGOT OM STORYN I LES MISERABLES SÅ SE NÅGON UPPSÄTTNING ELLER FILMEN INNAN DU FORTSÄTTER LÄSA. Något som jag personligen märker direkt i filmen är att de finns en kamp mellan två olika former av kristendom. Dels den version som Jean Valjean får lära sig av Biskopen() vilket får honom att gå från en brottsling som hatade världen till att kämpa för att förbättra folks liv. Vilket framför allt märks av att han väljer att ta hand om Fantine's barn men även att han är ärlig trots att det kan kosta honom hans liv () Och sedan finns det även den den kristendom som representeras av Javert där plikten går före allt ( från 1:04) och där vänlighet av en brottsling leder till att han inte kan längre kan leva () För mig så finns det en uppenbar koppling till att den kristendom som Valjean representerar är den Lutherska läran där det inte behövs en cetral auktoritet som kan ge frälsning utan allt som behövs är att man följer Jesus exempel och följer de tre budorden så kan man finna frälsning. Detta illustreras i den givmilda attityden som finns runt Biskopen (som ger Valjean inte bara silvret som Valjean har stulit utan även ännu mer och ber honom att använda silvret för att bli en ärlig man.) men även på den givmildhet som Valjean uppvisar mot andra bl.a. genom att han inte dödar Javert trots att han då hade fått hämd för sitt straff och att han då kunde få leva ett lungt liv. Vilket illustreras ännu mer i samhället som vi har nu där ärlighet inte alls ses som något positivt utan man uppmanas att ljuga. Medans den kristendom som Javert represenenterar kräver en sträng auktoritet (dvs. påven) och frälsning kan bara fås genom kyrkan och där auktoritet ses som det viktigaste. T.om. viktigare än människovärdet, vilket illustreras av Javerts jakt på Valjean genom alla år.