Självhat och erkännandet av svaghet

"Now I've seen the light, my soul laid bare" bara det citatet sätter ord på vad jag känner och pysslar med. Jag erkänner för första gången helt öppet min ångest som håller mig vaken på nätterna, som försöker gräva sig ut ur mitt bröst. Mina läppar törstar efter alkohol, mitt sinne kräver förlösning och mina armar hungrar efter knivar som lämnar blod och ärr efter sig. Jag gråter av ensamhet och cynisism, jag klarar inte av att släppa folk nära mig. Jag klarar inte av att försöka umgås med kollegor efter jobbet. Fångad av människor som saknar ambitioner, som saknar viljan att ha något mer än vad de kan köpa. folk som saknar moral att följa sina löften och att inte svika de högre ideal som en gång i tiden sågs som viktiga. Jag vill vara som dem men jag kan inte svika mig själv, för varje försök så skär ångesten djupare och djupare medans jag försöker att inte gråta. Jag kan inte släppa in någon som jag inte finner perfekt i mitt liv.. aldrig någonsin igen...

"Whatsoever a man soweth, that shall he also reap."

hemliga pluspoäng om någon faktiskt listar ut varifrån titeln faktiskt kommer ifrån. Har varit singel nu i längre tid än vad jag någonsin varit tidigare och även om det känns så är det ändå som att jag faktiskt börjar hitta hem igen. Samtidigt så känns ensamheten konstig, jag har aldrig varit en sådan människa som överlever längre perioder ensam så det kanske är en nyttig erfarenhet. Har inte druckit en droppe alkhol på 39 dagar nu. Känns bra men jag är fortfarande nervös för hur framtiden kommer visa sig vara. Jag har första gången insett hur pass snabbt min hjärna går in på att vara deppig när inget finns för att dölja mina tankar eller vem jag egentligen är. Nyttiga lärdomar om inte annat. Det finns så mycket jag ångrar i mitt liv. Så många chanser jag inte tagit, hur pass ointresserad jag har varit av att verkligen leva utan varit nöjd att leva i en sorts meningslöshet där bara att finnas till räckte...Jag vet inte, kanske är allt detta ett tecken på att jag faktiskt måste städa upp helt i min garderob innan jag kan våga älska igen så att jag inte behöver hitta en ny mask när det är slut. Kanske, kanske inte. Jag vet inte, inte ens min vilja att få barn någon dag är orublig. Vid sådana här tillfällen så uppskattar jag mer än någonsin att ha gud vid min sida. "Even when I walk through the darkest valley, I will not be afraid, for you are close beside me. Your rod and your staff protect and comfort me."